Hej! 

Imorse när vi vaknade var klockan strax innan nio (åtta svensk tid) och solen sken utanför fönstret. Sov ganska dåligt inatt då det var väldigt varmt och kvavt inne på vårt rum. Men vi gick upp och åt frukost och gjorde oss i ordning och vid ungefär halv elva (utsatt tid var tio) så bar det iväg mot vår första dag på barnhemmet.


Vi hade planerat att vi skulle hjälpa barnen med deras skolmaterial och även slå in deras läroböcker i omslagspapper. Så när vi kom fram tog vi med barnen in på daghemsområdet och satte igång att packa väskor och slå in böcker. Tre timmar senare hade vi lyckat få tre väskor klara och påbörjat lite inslagning av Ytterligare en pojkes böcker. En sak jag märkte var att ju äldre barnen blev desto mer brydde de sig om skolan och var mer måna om sina saker. När vi slått in Camorons, Comerodeans och Buhles väskor hade det kommit in en kille som var lite äldre och börjat att slå in sina egna böcker. Joshua som killen hette var 15 år och hjälp var tårögd jag blev när jag såg hur mån han var om att få allt rätt och den nogranheten han besatt. Det märktes väldigt tydligt att han visste att skolan var viktig och att han inte kunde ta den för givet. När vi hade pratat med honom en stund hade vi fått reda på att han tyckte om skolan och att engelska och matte var hans favoritämnen. Vi fick också veta att han efter skolan ville bli läkare. En så ödmjuk kille med så stora drömmar.  

Rätt som det var hörde vi någon gråta och vände oss om och fick se att min lilla Akounas rullstol hade vält och hon låg helt hjälplös på golvet. Har nog inte varit så rädd på länge. Jag och Klara hjälptes åt och efter lite kämpande med fötter som fastnat och annat läskigt fick vi tillslut upp en gråtandes Akouna i rullstolen och körde bort henne till Agnes som är barnhemsmamman. Eftersom Akouna inte är så duktig på engelska fick Agnes överstätta och hon berättade att Akouna mådde bra och ville följa med tillbaka igen. Tror mitt hjärta slog ett extra slag av lättnad där. Vi körde tillbaka henne och sen var allt som vanligt med en superglad och mysig tjej. Tog lite kort tillsammans och när hon fick se korten på mig och henne bad hon mig att skriva ut ett och ta med till henne. Där kan vi ju snacka om att jag blev rörd.  




Nu sitter vi i skuggan och bloggar lite och ikväll har vi faktiskt inga planer alls. Ganska skönt att bara få vara emellanåt. Vi hörs förmodligen imorgon! 

Ha de bra, kramar!