Det är med tungt hjärta jag skriver detta. Idag var det min sista dag på barnhemmet. Jag hade önskat få mer tid med dessa underbara barn men tyvärr har det bara blivit några timmar i veckan. Vad kommer att hända nu? Vad kommer det bli av dessa barn? Så många frågor som jag inte kommer få besvarade. Jag tror och hoppas med hela mitt hjärta att dessa barn kommer att få den framtid dom förtjänar och vill ha. Jag är så stolt över dessa barn, så stolt över allt dom har lärt mig, så stolt att kunna kalla mig deras vän. Jag älskar dessa barnen, på ett sätt jag inte älskar någon annan. 

Hej på er!
Har försökt få upp andra delen av bildbomben men det har inte riktigt velat som jag. Förstår inte varför men så har det i alla fall varit. Så nu hoppas jag att det fungerar. Denna veckan har varit rätt lugn, vi har inte gjort alls mycket mer än att vara med barnen, solat, ätit och tagit det lugnt. Hoppas allt är bra med er där hemma. Nu är det bara en vecka kvar tills jag är hemma i Sverige igen och jag kan meddela att jag längtar. Kommer sakna barnen och vädret men det ska bli så fruktansvärt skönt att få komma hem. 

Hej!
Igår hade jag med mig min riktiga kamera till Créchet och fick faktiskt endel väldigt bra bilder. Så, jag tänkte att ni skulle få en liten bildbomb här. Hoppas allt är bra med er. Kramar!

Efter vår lilla tur i townshipet rullade bilen mot mamma Tofu. Mamma Tofu är en dam på 95 år som skulle lära oss om den Xhlosa kultur hon lever i. Vi fick lära oss hur man blir kvinnor och hur kärlek fungerar. Du måste ställa 4 frågor till killen du träffar och tycker om och dessa är 

1. Vilken klan han tillhör. Han får inte tillhöra din egen klan för det anses som incest.

2. Vad hans namn är.

3. Vart han bor. 

4. Om han någonsin jobbat. 

Har du frågat alla dessa och fått svar du vill ha så är du good to go. Fick också veta att jag kan bli en bra fru genom att jag kunde mala nåt med två stenar. 

Hola! 

Har haft en crazy ass helg (vår helg det vill säga onsdag eftermiddag-fredag). Ange och Matt skulle åka till Buccaneers för att Ange fyllt år och frågade om jag och Erica ville följa med. Eftersom jag varit där innan så visate jag att stället var superkul så vi bestmde oss för att följa med. Så på onsdag runt middag var väskorna packade och vi begav oss mot Cintsa. 

 

Vi var framme vid 13 tiden och eftersom att vädret var kanon bytte vi om till bikini och la oss vid poolen. Där låg vi i princip hela eftermiddagen tills det var dags för lite volleybollspelande. Vid halv åtta åt vi middag och där träffade vi bland annat på två svenskar, en chilenska, en tysk och en isländare. Jag och Erica hade bestämt att vi ville göra Cheeta interaction dagen där på och när vi kom upp till receptionen visade det sig att exakt samma tanke hade slått både tysken, isländaren och chilenskan så vi bestämde att vi skulle åka tillsammans dagen efter. Vi anmälde oss också till en "cultural tour with mama tofu" som var senare på eftermiddagen. Resten av kvällen satt vi i baren tillsammans med isländaren och chilenskan och lite annat folk. Fick också i princip en utskällning av bartendern som tyckte jag var "lame" och dum i huvudet för att jag inte ville dricka. *SUCK*. 

Dagen efter vaknade vi vid nio tiden och gjorde oss i ordning och gick upp för att käka frukost. Vid halv elva kom en snubbe i safarijeep och plockade upp oss som skulle på cheeta grejen och körde oss till Inkwenkwezi game reserve. När vi var där fick vi skriva på ett papper som innebar att vi själva tog ansvar om någoting skulle hände osv. Efter det fick vi gå in till Cheetasen och det var en så otroligt häftig upplevelse. För det första var djuren mycket större än vad jag hade trott och sedan var dom så otroligt mäktiga. "Guiden" berättade också att Cheetas är världens snabbaste djur och kommer upp i 100 km/h på bara 2 sekunder. Vilket är ganska amazing. Inte för intet som de är en femtedel av the big 5. 


Efter vi hade besökt Cheetasen och tagit massor av kort (Kan nu kryssa av 3/5 utav the big 5) så blev vi upplockade och körda till en skola i närheten där barnen skulle sjunga och ha som en "konsert" för oss. Barnen är duktiga och de kan mycket och själva uppträdandet var mysigt. Speciellt eftrsom jag hade den sötaste ungenn sittandes bredvid mig. Om dagens resterande bravader får ni höra mer om i nästa inlägg. Ciao! 

Idag har vi varit tillbaka till verkligheten igen. Vi gick upp vid åtta och käkade en rätt stabil frukost, yogurth och musli. Vid nio tiden lämnade vi och åkte till daghemmet. Där var allt som vanligt, ordet "teacher" skreks gång på gång och dessa små händer som ska röra och ta på en. Det var sjukt varmt idag, upp mot 30 grader och barnen skrek och sprang runt. Trots att du inte gör alls mycket när du är där är du ändå helt slut när du åker därifrån. 

Denna och förra veckan har vi haft en bebis på daghemmet som inte är mer än 3 veckor gammal. I Sverige hade du knappt få komma hem från BB vid den tidpunkten. Bebisens mamma är ung och går fortfarande i skolan (då snackar vi 14-15 ung) och pappan vet ingen vem det är. Men mamman har lämnat bebisen med Yvonne (en av lärarna för de små barnen) under dagarna så att hon kan gå kvar i skolan, vilket jag tycker är sjukt bra. Går hon inte kvar i skolan kommer hon aldrig ha en chans till ett bättre liv och därmed inte ha en chans att kunna ge sitt barn ett bättre liv. Trots att mamman förmodligen hellre hade varit hemma med barnet är det nog en lättnad att sånna som Yvonne finns. Sånna som kan ta hand om barnen när ingen annan utväg finns. 

Under kvällen har vi ätit på Pannarottis och firat Ange som fyller 30. Mysigt faktiskt. Idag var det köp en pizza få en gratis så vi kom undan väldigt billigt. Nu ska jag snart sova, tidig uppgång imorgon. Ha en kanonfin kväll! Kram. 

Hej ! 
Uppdaterade inte bloggen igår för att vi var på resande fot HELA dagen. Jag var trött, irriterad och jävligt förbannad på familjen vi bor hos. (Delar av den). Allting började när vi skulle boka vår resa till Kapstaden. Vi bestmämde att på hemvägen skulle vi flyga till Port Elizabeth då Bev skulle hämta sin son där samma dag. Så Bev tyckte det passade bra att vi åkte dit och fick skjuts därifrån hem. Sparade några hundralappar då den flygresan var billigare än att flyga hela vägen till East London. Bra tyckte vi! Sen i lördags eftermiddag fick vi ett sms av Bev där hon skrev att Mat hade kommit hem en dag tidigare eftersom han hade "hemlängtan" och att dom skulle åka hem då istället. Så nu satt vi på vårt hotellrum och hade ingen skjuts från Port Elizabeth dagen efter. Vi fick inte veta någongting och tydligen skulle vi se om det fanns några bussar att ta. 

Vi satt hela kvällen och hade som vanligt ingen information. Det enda vi visste var att vårt plan gick klockan sju på morgonen och att det tog oss till PE. Men vad skulle vi göra sedan. På kvälle skickade vi ett lite kyligt sms där vi krävde information och lite senare ringde Bev och sa att hon hade fixat en taxi som skulle ta oss från flygplatsen till ett backpackerställe i PE där Bev kände ägaren. Och ingenting mer fick vi veta. 

Dagen efter så gick vi upp vid halv fem på morgonen och tog oss till flyplatsen. Där åt vi frukost och sedan bar det av mot PE. Taxin skulle vara där och vänta vid kvart i nio. Den kom vid nio. Den tog oss till Backpackerstället där ingen visste vem vi var eller att vi ens skulle komma. Dock var inte ägaren där. Men vi fick ställa vårt baggage där och den gulliga receptionisten gav oss även koden till internet. Nu var klockan strax innan halv tio och vi försökte ringa Bev. Tror ni att hon svarar? Nej givetvis inte. Så vi fick ringa till Ange som fick säga åt Bev att ringa upp oss. När hon ringde sa hon "det går jättebra att sova en natt på stället där ni är nu". För typ femtonde gången sa vi att vi ville hem. Hon skulle kolla på bussar och lovade att återkomma med information när hon hittat någon. All info vi fick var att det FÖRMODLIGEN gick en buss vid fem tiden. Klockan ett, det vill säga 3 timmar senare, ringde Ange och sa att hon skulle boka en buss från Port Elizabeth station till East London. Jaha vad bra. Efter ytterligare en stund fick vi ett sms med alla detaljer. Bussen gick 17.45 från PE station och vi skulle vara där en timme innan. 

Halv fyra kom en taxi och hämtade oss och skulle köra oss till stationen. Problemet var att det fanns två olika stationer och vi hade inte fått veta vilken vi skulle till. Vi fick kolla med första stället om vi hade någon bokning där och givetvis inte. Han körde oss till nästa ställe, i den slummigaste delen av PE för att nämna, och där hade vi vår bokning. Klockan var nu inte mer än innan fyra och skulle vi vänta där i över två timmar hade vi nog blivit mördade. Gubben i kassan sa att det var ett farligt område och att vi inte borde vara där, men att det fanns en till busstation i en lite bättre del av stan och att bussen gick 17.30 därifrån. Så vi tog en taxi dit och handlade lite färdkost då vi inte ätit någonting på hela dagen. Halv sex gick bussen och det var en sunkig dålig buss, men den tog oss hem. Vid detta laget var det cirka 4.5 timmar i en buss och jag mådde bajs. Väl hemma så var det Kat som kom och plockade upp oss och när hon såg att vi åkte med bussbolaget City To City sa hon att det var den sämsta bussen och att hon själv aldrig skulle åkt med dom. Nä men boka oss på den går bra. 

Så efter 20 timmar var vi hemma, trötta, hungriga och väldigt irriterade. Vi hade alltså fått betala sjukt mycket mer än vad vi från början hade planerat. Vi fick betala taxi, buss, mat och sedan tog det cirka 14 timmar längre än vad det skulle ha gjort. Enda anledningen till att vi tog flyget till PE från början var ju för att de hade lovat att skjutsa oss hem därifrån. Annars hade vi tagit ett direktflyg till East London och sluppit alla dessa besvär. Det verkar som att denna fammiljen tror vi är gjorda av pengar och att vi kan bli behandlade hur som helst. Det värsta är nog ändå att vi inte ens fått en förklaring eller ens en ursäkt för allt besvär. Det enda vi fick var "kan ni ta den bussen så vi slipper sitta i bil 7 timmar och hämta er?" För det är ju himla jobbigt när ni har ställt till det att sitta i bil sju timmar, jag menar vi fick ju resa i 20 men det verkar ha passerat er. 

Så fruktansvärt irriterad och tänker inte hålla inne på känslorna när jag ser Bev nästa gång. (Hon sov igår när vi kom hem och är nu inte hemma). Dessutom kommer volontärresor få ett långt mejl av mig när jag kommer hem. För detta är inte okej. 

Det är så här jag skulle beskriva min vistelse i Afrika, färgsprakande och härlig. 

 

Dessa bilder togs idag då vi besökte Bo-Kaap. Här har husen alla möjliga färger och det finns någon historia bakom varför, men den kan inte jag så den får ni googla upp själva om ni vill veta. Vi har också besökt Robben Island där bland annat Nelson Mandela satt som politisk fånge. Vi åkte båt över spm tog cirka 40 minuter. På vägen dit blåste det och eftersom vi satt ute var det fruktansvärt kallt. Men väl framme fick vi åka vad jag skulle kalla för den mest onödiga bussresan för efter 50 meter var vi framme och skulle få en guidad tur av en förredetta politsk fånge som suttit i fängelset. Mysigaste gubben någonsin och så storsint! Fick veta lite om hans och även Mandelas vistelse i fängelset och sedan fick vi en busstur runt ön där vi fick se och veta lite mer. Båtvägen hem var det värsta jag varit med om. Eftersom vi lärt oss av våra misstag valde vi att sätta oss inne denna gången då det var fruktansvärt kallt att sitta ute. Ett litet problem dock, blev åksjuk som aldrig förr.. 

Idag mina vänner, har vi varit på sightseeing. Vi hade planerat att börja dagen med att åka upp på Table Mountain och spendera förmiddagen där, åka till Bo-Kaap på eftermiddagen och sedan äta kvällsmat på Long street på kvällen. Men som alla vet är planer till för att ändras då vi inte gjorde någonting av det vi planerat. Vi började dagen med att ta en taxi till linbanan som skulle ta oss upp för Table Mountain. Vi köade i cirka 30 minuter när en personal kom fram och sa att linbanan skulle stängas på grund av vind. Jaha vad skulle vi göra nu? Varken jag eller Klara kunde knappt gå idag, än mindre klättra upp för ett 1085 meter högt berg. Ja, vi hade träningsverk från helvetet sedan igår. Uppe vid linbanestationen gick det hop on - hop off bussar och vi bestämde oss för att åka med en sådan. Så vi köpte en endagarsbiljett och hoppade på.

Efter en stund hoppade vi på sightseeingbussen igen och åkte in till V&A Waterfront och gick lite i affärer innan vi bestämde att vi skulle ta en kvällstur upp till Signal Hill och se på solnedgången samt äta picknick. Och det gjorde vi. Solnedgången var väl inget åh hänga i granen direkt, en vanlig solnedgång liksom. Men bussfärden på väg ner från berget var desto mer spektakulär. Jag har aldrig i hela mitt liv sett något vackrare och varken ord eller bilder kan förklara hur vackert det var. Det finns inte en mening jag kan skriva för att ens beskriva en liten del av det. Men vad jag kan säga är att jag aldrig känt mig så levande som i just detta ögonblick. Var så förundrad att jag till och med glömde fota. (Inte för att en bild ens hade gjort det hela lite rättvisa men hade kunnat va lite kul att ha). 


Picknick på berget i solnedgången!

Nu sitter jag i sängen, har precis tagit den längsta och skönaste duschen på länge och snart ska vi sova. Hoppas allt är bra med er i Sverige. Kram!

Idag har varit en av de bästa dagarna i Afrika hittills. Har klättrat i berg, besökt Afrikas sydvästligaste udde, sett babianer, skällt ut en taxibolags ägare efter noter, shoppat parfymen jag trånat efter i sisådär ett och ett halvt år, ätit god mat och njutit till fullo. Men nu tar vi det från början. 



Vi började dagen med att återigen vakna till tonerna av "The Lion Sleeps Tonight" eller ja, jag vaknade inte men mina kära kompanjoner gjorde det. Vaknade tillslut och då var det dags att göra sig i ordning inför dagens bravader. Vi gick ner och käkade hotellfrukost. Den otroligt kräsna frukostätaren som jag är tyckte inte att det var mycket att hänga i granen men en rostemacka, lite bacon och äggröra slank det ner och sedan bar det iväg. 

Vi blev upphämtade utanför hotellet av Kenneth som skulle ta med oss på tur ner till godahoppsudden, vi fick se dessa otroliga vyer och första stoppet blev ett litet stopp på en väg där det nedanför låg en otroligt fin strand och massa fina hus. Efter lite fotande där bar det iväg igen och nu var vi på väg mot vårt första riktigt stopp, Simons town och Boulders beach som jag och Klara var extra sugna på. Det visade sig att vi inte skulle se Boulders beach utan en stig som Kenneth mappat ut själv, gick väl an men hade gärna sett den riktiga pingvinstranden. 


Vi begav oss nu mot vårt riktiga mål och fick se hur mycket fina vyer som helst. Väl framme vid naturreservatet där Cape of good hope ligger stannade vi när vi fick syn på ett gäng babianer som satt i gräset. Tog massa kort och babianerna är inte blyga inte, för helt plötsligt satt det en babianhane mitt i vägen, och där satt han, för usch vad jobbigt att flytta sig och släppa fram alla bilar. Efter en stund fortsatte vi och sedan stannade vi och det var nu klättringen började.


Vi skulle först upp till ett fyrton som låg på Cape Point, så vi började traska uppför och efter en kvarts gång var vi uppe vid detta fyrtorn. Sedan var det bara att traska neråt igen. Vackert och jag hade gett mig fan på att jag skulle upp där, men inget för en så höjdrädd människa som mig, så detta var inte roligt och bland det värsta denna resan kunde bjuda på tänkte jag då. Det visade sig att detta verkligen inte alls var något farligt om man jämför med det vi påbörjade här efter. Nu började nämligen gången till "Cape of good hope" och detta var inte okej. Det var en plankgång mitt uppe på högsta berg med ett stup cirka en armlängd ifrån. Livrädd försökte jag skynda mig så mycket jag kunde, detta var inte heller någonting om man jämför med hur det var när vi väl kommit upp på godahoppsuddens högst punkt och sedan skulle ner för denna igen. Hittills hade jag bara klättrat uppåt och nu såg jag allt och hur högt det var och vägen var brant och stenig och jag trodde jag skulle dö. Så med hjärtat i halsgropen sattte jag av ner för berget så fort jag kunde och var både yr, illamående och helt skakis i benen när jag kom ner, men ack så stolt. 

Här mina vänner, har jag klättrat.. Från där bilden är tagen ut på toppen av berget ni ser längst bort i bilden.

Hej på er! 
Idag har varit riktigtriktigt bra. Vaknade till tonerna av "The Lion Sleeps Tonight" vid klockan sex och sedan var det i princip upp och iväg. Vi packade klart resväskan och sedan begav vi oss mot flygplatsen. Vi var framme runt halv åtta tiden och satte oss och åt frukost tillsammans med Bev. Sedan checkade vi in och vid nio lyfte planet mot Kapstaden. Hade en livrädd Klara bredvid mig på planet. Stackarn. Men det gick som det skulle.


Vi blev upphämtade av en taxi på flygplatsen och körda till hotellet vi ska bo på i fyra nätter. Eftersom vårt rum inte skulle va klart förrän klockan 14 (klockan var nu strax innan 12) så bestämde vi oss för att lämna av väskorna och gå runt och se oss omkring. Jag och Klara blev helt till oss när vi såg alla "Marknadsstånden" där de sålde afrikanska prylar. Så nu är jag fyra turistprylar rikare och några kronor fattigare, men nöjd som tusan. Nu har jag äntligen lite presenter att ta med hem. Alla sakerna är dock så söta att jag funderar på att behålla dom själv hehe. Åt middag på KFC och började sedan röra oss mot hotellet.



Vi fick checka in och det var i princip det vi gjorde för sedan bar det av till Two Ocean's Aquarium. En liten omväg krävdes för att vi skulle hitta rätt men fint var det så det gjorde inte så mycket. Fick se Nemo fiskar (så om någon letat så är han i Kapstaden och simmar), pingviner, ormar, ödlor och alla sortsers fiskar du kan tänka dig. Men mysigt hade vi. Efter det gick vi bara och strosade vid Waterfront, tog oss en glass och njöt av det fina vädret. Vi hittade även en väääääldigt stor galleria med kända klädesbutiker som Zara, Topshop och Mango. Jag och Klara var helt till oss igen haha. Där lär det nog spenderas en och annan krona. Vi fick också se lite killar som sjöng spelade och dansade och det var sån go känsla och vibe. Åh så härligt. 




Älskar redan denna staden. Nu ska jag skriva lite vykort och posta dessa. Hoppas ni har en fin kväll! Kramar

Igår var det alla hjärtans dag, en helt okej sådan. Vi började dagen med att sitta ute i solen, och fasen vad solen tar här nere. Är redan brunare än vad jag brukar vara efter en svensk sommar. Vid halv ett tiden begav vi oss till barnhemmet och var där tills klockan slagit fem och vi äntligen var hemma igen. Vi hade bestämt att vi skulle ut och hitta på något på kvällen, så efter Anges goda currygryta ringde vi efter en taxi och begav oss iväg till en bar. Ganska långtråkigt så vi flyttade oss till nästa ställe där vi var fram till elva då vi bestämde oss för att åka hem. Hade hellre firat alla hjärtans dag hemma i Sverige med honom jag tycker om. Men nu får man göra det bästa av situationen. 



Gracie, gladeste ungen på denna planet! 

Imorse när vi vaknade sken solen som bara den och vi gjorde som dagen innan och satte oss ute och solade. Vid tolv kom Ange in och sa att Bev skulle komma och hämta oss och då hade vi inte fått någon lunch. Så med endast två mackor i magen begav vi oss till barnhemmet och trots att jag inte mådde bra och hörde av mig till Bev och frågade om hon kunde komma tidigare så kom hon senare än utsatt tid och det stör mig något så fruktansvärt. Är vi minsta försenade eller inte är i tid när Bev vill åka blir det rena rama livet, men själv är hon ALLTID sen. Vi har nog inte varit i tid en enda gång här nere. Eller jo, enligt Bevs klocka är vi ju visserligen det. 


Första bilden Ayanda, andra Kwalunga.

Nu är klockan 18.30 och vi har inte fått någon middag ännu. Man ska väl vara glad om man får någon över huvudtaget. Ikväll blir det sängläge för hela slanten. Är ändå rätt glad för på onsdag åker vi till Kapstaden! 
Hoppas ni får en bra dag. Kramar