Det är med tungt hjärta jag skriver detta. Idag var det min sista dag på barnhemmet. Jag hade önskat få mer tid med dessa underbara barn men tyvärr har det bara blivit några timmar i veckan. Vad kommer att hända nu? Vad kommer det bli av dessa barn? Så många frågor som jag inte kommer få besvarade. Jag tror och hoppas med hela mitt hjärta att dessa barn kommer att få den framtid dom förtjänar och vill ha. Jag är så stolt över dessa barn, så stolt över allt dom har lärt mig, så stolt att kunna kalla mig deras vän. Jag älskar dessa barnen, på ett sätt jag inte älskar någon annan. 

Hej på er!
Har försökt få upp andra delen av bildbomben men det har inte riktigt velat som jag. Förstår inte varför men så har det i alla fall varit. Så nu hoppas jag att det fungerar. Denna veckan har varit rätt lugn, vi har inte gjort alls mycket mer än att vara med barnen, solat, ätit och tagit det lugnt. Hoppas allt är bra med er där hemma. Nu är det bara en vecka kvar tills jag är hemma i Sverige igen och jag kan meddela att jag längtar. Kommer sakna barnen och vädret men det ska bli så fruktansvärt skönt att få komma hem. 

Hej!
Igår hade jag med mig min riktiga kamera till Créchet och fick faktiskt endel väldigt bra bilder. Så, jag tänkte att ni skulle få en liten bildbomb här. Hoppas allt är bra med er. Kramar!

Hola! 

Har haft en crazy ass helg (vår helg det vill säga onsdag eftermiddag-fredag). Ange och Matt skulle åka till Buccaneers för att Ange fyllt år och frågade om jag och Erica ville följa med. Eftersom jag varit där innan så visate jag att stället var superkul så vi bestmde oss för att följa med. Så på onsdag runt middag var väskorna packade och vi begav oss mot Cintsa. 

 

Vi var framme vid 13 tiden och eftersom att vädret var kanon bytte vi om till bikini och la oss vid poolen. Där låg vi i princip hela eftermiddagen tills det var dags för lite volleybollspelande. Vid halv åtta åt vi middag och där träffade vi bland annat på två svenskar, en chilenska, en tysk och en isländare. Jag och Erica hade bestämt att vi ville göra Cheeta interaction dagen där på och när vi kom upp till receptionen visade det sig att exakt samma tanke hade slått både tysken, isländaren och chilenskan så vi bestämde att vi skulle åka tillsammans dagen efter. Vi anmälde oss också till en "cultural tour with mama tofu" som var senare på eftermiddagen. Resten av kvällen satt vi i baren tillsammans med isländaren och chilenskan och lite annat folk. Fick också i princip en utskällning av bartendern som tyckte jag var "lame" och dum i huvudet för att jag inte ville dricka. *SUCK*. 

Dagen efter vaknade vi vid nio tiden och gjorde oss i ordning och gick upp för att käka frukost. Vid halv elva kom en snubbe i safarijeep och plockade upp oss som skulle på cheeta grejen och körde oss till Inkwenkwezi game reserve. När vi var där fick vi skriva på ett papper som innebar att vi själva tog ansvar om någoting skulle hände osv. Efter det fick vi gå in till Cheetasen och det var en så otroligt häftig upplevelse. För det första var djuren mycket större än vad jag hade trott och sedan var dom så otroligt mäktiga. "Guiden" berättade också att Cheetas är världens snabbaste djur och kommer upp i 100 km/h på bara 2 sekunder. Vilket är ganska amazing. Inte för intet som de är en femtedel av the big 5. 


Efter vi hade besökt Cheetasen och tagit massor av kort (Kan nu kryssa av 3/5 utav the big 5) så blev vi upplockade och körda till en skola i närheten där barnen skulle sjunga och ha som en "konsert" för oss. Barnen är duktiga och de kan mycket och själva uppträdandet var mysigt. Speciellt eftrsom jag hade den sötaste ungenn sittandes bredvid mig. Om dagens resterande bravader får ni höra mer om i nästa inlägg. Ciao! 

Idag har vi varit tillbaka till verkligheten igen. Vi gick upp vid åtta och käkade en rätt stabil frukost, yogurth och musli. Vid nio tiden lämnade vi och åkte till daghemmet. Där var allt som vanligt, ordet "teacher" skreks gång på gång och dessa små händer som ska röra och ta på en. Det var sjukt varmt idag, upp mot 30 grader och barnen skrek och sprang runt. Trots att du inte gör alls mycket när du är där är du ändå helt slut när du åker därifrån. 

Denna och förra veckan har vi haft en bebis på daghemmet som inte är mer än 3 veckor gammal. I Sverige hade du knappt få komma hem från BB vid den tidpunkten. Bebisens mamma är ung och går fortfarande i skolan (då snackar vi 14-15 ung) och pappan vet ingen vem det är. Men mamman har lämnat bebisen med Yvonne (en av lärarna för de små barnen) under dagarna så att hon kan gå kvar i skolan, vilket jag tycker är sjukt bra. Går hon inte kvar i skolan kommer hon aldrig ha en chans till ett bättre liv och därmed inte ha en chans att kunna ge sitt barn ett bättre liv. Trots att mamman förmodligen hellre hade varit hemma med barnet är det nog en lättnad att sånna som Yvonne finns. Sånna som kan ta hand om barnen när ingen annan utväg finns. 

Under kvällen har vi ätit på Pannarottis och firat Ange som fyller 30. Mysigt faktiskt. Idag var det köp en pizza få en gratis så vi kom undan väldigt billigt. Nu ska jag snart sova, tidig uppgång imorgon. Ha en kanonfin kväll! Kram. 

Idag mina vänner, har vi varit på sightseeing. Vi hade planerat att börja dagen med att åka upp på Table Mountain och spendera förmiddagen där, åka till Bo-Kaap på eftermiddagen och sedan äta kvällsmat på Long street på kvällen. Men som alla vet är planer till för att ändras då vi inte gjorde någonting av det vi planerat. Vi började dagen med att ta en taxi till linbanan som skulle ta oss upp för Table Mountain. Vi köade i cirka 30 minuter när en personal kom fram och sa att linbanan skulle stängas på grund av vind. Jaha vad skulle vi göra nu? Varken jag eller Klara kunde knappt gå idag, än mindre klättra upp för ett 1085 meter högt berg. Ja, vi hade träningsverk från helvetet sedan igår. Uppe vid linbanestationen gick det hop on - hop off bussar och vi bestämde oss för att åka med en sådan. Så vi köpte en endagarsbiljett och hoppade på.

Efter en stund hoppade vi på sightseeingbussen igen och åkte in till V&A Waterfront och gick lite i affärer innan vi bestämde att vi skulle ta en kvällstur upp till Signal Hill och se på solnedgången samt äta picknick. Och det gjorde vi. Solnedgången var väl inget åh hänga i granen direkt, en vanlig solnedgång liksom. Men bussfärden på väg ner från berget var desto mer spektakulär. Jag har aldrig i hela mitt liv sett något vackrare och varken ord eller bilder kan förklara hur vackert det var. Det finns inte en mening jag kan skriva för att ens beskriva en liten del av det. Men vad jag kan säga är att jag aldrig känt mig så levande som i just detta ögonblick. Var så förundrad att jag till och med glömde fota. (Inte för att en bild ens hade gjort det hela lite rättvisa men hade kunnat va lite kul att ha). 


Picknick på berget i solnedgången!

Nu sitter jag i sängen, har precis tagit den längsta och skönaste duschen på länge och snart ska vi sova. Hoppas allt är bra med er i Sverige. Kram!

Idag har varit en av de bästa dagarna i Afrika hittills. Har klättrat i berg, besökt Afrikas sydvästligaste udde, sett babianer, skällt ut en taxibolags ägare efter noter, shoppat parfymen jag trånat efter i sisådär ett och ett halvt år, ätit god mat och njutit till fullo. Men nu tar vi det från början. 



Vi började dagen med att återigen vakna till tonerna av "The Lion Sleeps Tonight" eller ja, jag vaknade inte men mina kära kompanjoner gjorde det. Vaknade tillslut och då var det dags att göra sig i ordning inför dagens bravader. Vi gick ner och käkade hotellfrukost. Den otroligt kräsna frukostätaren som jag är tyckte inte att det var mycket att hänga i granen men en rostemacka, lite bacon och äggröra slank det ner och sedan bar det iväg. 

Vi blev upphämtade utanför hotellet av Kenneth som skulle ta med oss på tur ner till godahoppsudden, vi fick se dessa otroliga vyer och första stoppet blev ett litet stopp på en väg där det nedanför låg en otroligt fin strand och massa fina hus. Efter lite fotande där bar det iväg igen och nu var vi på väg mot vårt första riktigt stopp, Simons town och Boulders beach som jag och Klara var extra sugna på. Det visade sig att vi inte skulle se Boulders beach utan en stig som Kenneth mappat ut själv, gick väl an men hade gärna sett den riktiga pingvinstranden. 


Vi begav oss nu mot vårt riktiga mål och fick se hur mycket fina vyer som helst. Väl framme vid naturreservatet där Cape of good hope ligger stannade vi när vi fick syn på ett gäng babianer som satt i gräset. Tog massa kort och babianerna är inte blyga inte, för helt plötsligt satt det en babianhane mitt i vägen, och där satt han, för usch vad jobbigt att flytta sig och släppa fram alla bilar. Efter en stund fortsatte vi och sedan stannade vi och det var nu klättringen började.


Vi skulle först upp till ett fyrton som låg på Cape Point, så vi började traska uppför och efter en kvarts gång var vi uppe vid detta fyrtorn. Sedan var det bara att traska neråt igen. Vackert och jag hade gett mig fan på att jag skulle upp där, men inget för en så höjdrädd människa som mig, så detta var inte roligt och bland det värsta denna resan kunde bjuda på tänkte jag då. Det visade sig att detta verkligen inte alls var något farligt om man jämför med det vi påbörjade här efter. Nu började nämligen gången till "Cape of good hope" och detta var inte okej. Det var en plankgång mitt uppe på högsta berg med ett stup cirka en armlängd ifrån. Livrädd försökte jag skynda mig så mycket jag kunde, detta var inte heller någonting om man jämför med hur det var när vi väl kommit upp på godahoppsuddens högst punkt och sedan skulle ner för denna igen. Hittills hade jag bara klättrat uppåt och nu såg jag allt och hur högt det var och vägen var brant och stenig och jag trodde jag skulle dö. Så med hjärtat i halsgropen sattte jag av ner för berget så fort jag kunde och var både yr, illamående och helt skakis i benen när jag kom ner, men ack så stolt. 

Här mina vänner, har jag klättrat.. Från där bilden är tagen ut på toppen av berget ni ser längst bort i bilden.

Hej på er! 
Idag har varit riktigtriktigt bra. Vaknade till tonerna av "The Lion Sleeps Tonight" vid klockan sex och sedan var det i princip upp och iväg. Vi packade klart resväskan och sedan begav vi oss mot flygplatsen. Vi var framme runt halv åtta tiden och satte oss och åt frukost tillsammans med Bev. Sedan checkade vi in och vid nio lyfte planet mot Kapstaden. Hade en livrädd Klara bredvid mig på planet. Stackarn. Men det gick som det skulle.


Vi blev upphämtade av en taxi på flygplatsen och körda till hotellet vi ska bo på i fyra nätter. Eftersom vårt rum inte skulle va klart förrän klockan 14 (klockan var nu strax innan 12) så bestämde vi oss för att lämna av väskorna och gå runt och se oss omkring. Jag och Klara blev helt till oss när vi såg alla "Marknadsstånden" där de sålde afrikanska prylar. Så nu är jag fyra turistprylar rikare och några kronor fattigare, men nöjd som tusan. Nu har jag äntligen lite presenter att ta med hem. Alla sakerna är dock så söta att jag funderar på att behålla dom själv hehe. Åt middag på KFC och började sedan röra oss mot hotellet.



Vi fick checka in och det var i princip det vi gjorde för sedan bar det av till Two Ocean's Aquarium. En liten omväg krävdes för att vi skulle hitta rätt men fint var det så det gjorde inte så mycket. Fick se Nemo fiskar (så om någon letat så är han i Kapstaden och simmar), pingviner, ormar, ödlor och alla sortsers fiskar du kan tänka dig. Men mysigt hade vi. Efter det gick vi bara och strosade vid Waterfront, tog oss en glass och njöt av det fina vädret. Vi hittade även en väääääldigt stor galleria med kända klädesbutiker som Zara, Topshop och Mango. Jag och Klara var helt till oss igen haha. Där lär det nog spenderas en och annan krona. Vi fick också se lite killar som sjöng spelade och dansade och det var sån go känsla och vibe. Åh så härligt. 




Älskar redan denna staden. Nu ska jag skriva lite vykort och posta dessa. Hoppas ni har en fin kväll! Kramar

Igår var det alla hjärtans dag, en helt okej sådan. Vi började dagen med att sitta ute i solen, och fasen vad solen tar här nere. Är redan brunare än vad jag brukar vara efter en svensk sommar. Vid halv ett tiden begav vi oss till barnhemmet och var där tills klockan slagit fem och vi äntligen var hemma igen. Vi hade bestämt att vi skulle ut och hitta på något på kvällen, så efter Anges goda currygryta ringde vi efter en taxi och begav oss iväg till en bar. Ganska långtråkigt så vi flyttade oss till nästa ställe där vi var fram till elva då vi bestämde oss för att åka hem. Hade hellre firat alla hjärtans dag hemma i Sverige med honom jag tycker om. Men nu får man göra det bästa av situationen. 



Gracie, gladeste ungen på denna planet! 

Imorse när vi vaknade sken solen som bara den och vi gjorde som dagen innan och satte oss ute och solade. Vid tolv kom Ange in och sa att Bev skulle komma och hämta oss och då hade vi inte fått någon lunch. Så med endast två mackor i magen begav vi oss till barnhemmet och trots att jag inte mådde bra och hörde av mig till Bev och frågade om hon kunde komma tidigare så kom hon senare än utsatt tid och det stör mig något så fruktansvärt. Är vi minsta försenade eller inte är i tid när Bev vill åka blir det rena rama livet, men själv är hon ALLTID sen. Vi har nog inte varit i tid en enda gång här nere. Eller jo, enligt Bevs klocka är vi ju visserligen det. 


Första bilden Ayanda, andra Kwalunga.

Nu är klockan 18.30 och vi har inte fått någon middag ännu. Man ska väl vara glad om man får någon över huvudtaget. Ikväll blir det sängläge för hela slanten. Är ändå rätt glad för på onsdag åker vi till Kapstaden! 
Hoppas ni får en bra dag. Kramar 

 

Hej vänner! 

idag har jag ihte så mycket att berätta faktiskt. Började dagen med en sovmorgon och klev inte upp förrän halv elva. Vid halv tolv tiden bar det iväg mot hemingways där vi skulle spendera denna regninga dag. Vi gjorde lite shopping, fick med mig den efterlängtade Mac foundationen som jag suktat efter såå länge. Åt på pannarottis, vår andra favoritrestuarang. Pizza och cola fick de bli. Supergod pizza på pannarottis faktiskt, bättre än någon jag tidigare ätit. 

Erica fick skjuts hem med familjen eftersom hon inte ville se Fifty shades of grey med mig och Klara och de tre timmarna som var kvar tills filmen började spenderade vi med att äta glass, prata och bara vara. Vid 17 började filmen och kan ju säga att jag hade förväntat mig mer sex. Den var bra men lite överdriven. Lätt värt de 24 kronorna vi betalade i alla fall. 

Nu är vi hemma och idag tänkte jag sova tidigt då jag är supertrött. Hoppas allt är bra med er. Kramar! 

Just i detta nu rinner tårarna ner för kinderna. Tårar av både glädje, sorg och framförallt tårar av beundran.

Vad jag tycker om dessa barn. Vad jag ser upp till dem. För trots alla motgångar, motgångar som du och jag aldrig kommer behöva uppleva eller ens förstå, är dessa barn de starkaste barn jag träffat. Ett liv som dessa barn har önskar jag inte ens min värsta fiende. Och jag önskar att det fanns någonting mer jag kunde göra för att ge dessa barn allt de vill ha.

Mår så dåligt och blir så fruktansvärt besviken på mig själv när jag tänker på hur jag reagerar i vissa situationer hemma. Att jag blir sur för att mamma glömt handla colan jag bad henne om, för att jag lackar när min bror pausar mitt spotify när jag lyssnar eller för att jag blir besviken när serien jag följer inte sänder sitt nya avsnitt förrän om över en månad. Dessa barn är de gladaste barnen, de är så glada utan cola, spotify och serier. De klarar sig på så lite och blir så glada för ingenting. Hemma om man blir ledsen, arg eller irriterad så kan man bara stänga in sig på sitt rum, sätta på håkan i lurarna och stänga ute allt annat. Det kan inte dessa barnen och det gör mig så fruktansvärt ont att tänka på hur de klarar av allt. För ibland är det knappt att jag klarar av alla mina känslor trots att jag har ett hem, en familj och en trygg plats att luta mig tillbaka mot. Det har inte dessa barn, endel har inga föräldrar och alla 23 barnen bor tillsammans i ett litetlitet hus. Detta är för mig oförståeligt. Hur klara dessa små kroppar av att bära så mycket?

Jag ser hur glad Josh är för sin möjlighet att få gå i skolan, jag ser hur glada Cameron och Camerodean blir för läxhjälpen de får, jag ser hur Ayanda tar hand om de mindre barnen när ingen annan är där och framförallt ser jag hur dessa barnen har bildat en familj, en familj med ett så speciellt band. 

Jag beundrar dessa barn, jag beundrar hur de trots både fysiska och psykiska upplevelser klarar av att fortsätta framåt, att de trots deras livssituation orkar ha drömmar. Jag kom ner hit i hopp om att kunna lära dessa barnen någonting, dela med mig av mina kunskaper jag har lärt mig hemma i Sverige. Men istället är det dessa barn som har lärt mig, de har lärt mig så jävla mycket att jag knappt kan förstå det själv. Kunskap jag aldrig annars hade kunnat förstå har nu blivit så skarp att det gör ont. Efter endast tre veckor här nere har dessa barn lärt mig saker jag kommer ha med mig för resten av mitt liv, och för det är jag så fruktansvärt tacksam. Jag har en kärlek till dessa barnen, en kärlek som inte går att beskriva. 

Idag mina vänner, har varit en bra dag. Vi vaknade vid halv tio tiden och i tron om att vi skulle åka runt tio halv elva steg vi upp och käkade lite frukost samt gjorde oss i ordning. Detta var ju inte fallet, som vanligt så kom vi inte iväg förrän typ halv ett. Under tiden som vi satt och väntade kom Ange springades och berättade att det var en orm på gården och att vi skulle följa med om vi ville se den. När vi kom fram var det en svart mamba, en av Afrikas mest fruktade ormar som slingrade sig bredvid muren. Trädgårdsmästaren Tom tog till kvasten och hackade ihjäl den stackars ormen medan vi stod och filmade med våra telefoner. Var faktiskt tvungen att titta bort emellanåt då jag inte klara av när folk dödar djur, trots att det är en dödlig orm som hade kunnat ta mitt liv i ett bett. Menmen, efter vad som kändes som hundra slag sa dom att ormen var död trots det att den rörde på sig. Well deet är ju uppenbarligen så man gör här i Sydafrika så då får vi helt enkelt hålla oss till det.


När Bev kommit begav vi oss mot vårt mål. Vi åkte genom skogar och dalar och fina landskap och cirka 20-30 minuter senare var vi framme vid Areena. När vi kom dit sa Bev att dom hade en tam giraff man kunde få se ibland och eftersom giraffer är miitt favoritdjur var ju ingen gladare än mig, tänk att få gosa med en giraff liksom? Vi hade bestämt att vi ville anting paddla kanot eller åka fyrhjuling.  Det blev det sista men först ville vi ha lite mat i magen. Vi satte oss på en restuarang där det var en otroligt fin utsikt. Och en struts, en struts var där också haha. Och detta skulle givetvis Erica och Klara dokumentera så dom satte efter den här strutsen och helt plötsligt hördes ett pang, vet inte vem som blev räddast, strutsen av panget eller Klara och Erica av strutsen haha. 

Halv tre hade vi bokat vår fyrhjulssafari och innan dess hann vi med lite solande vid poolen. Halv tre befann vi oss vid receptionen och det var äntligen dags för vår fyrhjulingstur. Vi fick en instruktör/guide som skulle köra före oss. Eftersom jag aldrig kört fyrhjuling innan tog det ett tag innan jag kom in i det men efter en liten stund körde jag som aldrig innan. Tror att mina armar kommer verka av träningsverk imorgon. Efter två minuters körande stannade guiden och fram kommer den tama giraffen! Jag var så lyrisk att jag glömde ta av mig hjälmen, så nu har jag hjälm på alla mina giraffbilder. Menmen, what to do? Snacka om en överlycklig tjej ändå haha. 

När giraffen som hette Abby, hade tröttnat på oss fortsatte vi vidare och njöt av alla djur och den fina utsikten. Är fruktansvärt höjdrädd så var väldigt stolt över mig själv när jag lyckats ta mig fram till kanten för att kunna ta några bilder. Väldigt förvånad över att jag inte svimmade för oj vad det snurrade där ett tag. 

När vi vart klara med fyrhjulssafarit ringde vi Bev som skulle hämta oss, köpte en glass och en superfin pärlad giraffnyckelring och satte oss med fötterna i poolen och väntade. 45 miuter senare kom Bev och vi va på väg hem. 

Taco stod på schemat när vi kom hem så efter en dusch (vilket behövdes efter över 30 grader och solsken en hel dag) satte vi igång med maten. Nu hade vädret övergått till åska och regn men 30 minuter senare var det sol igen. Kan ni gissa vilket väder vi har nu? Åska och regn? Rätt! Tacon (som Erica och Klara lagade, jag stod för dukningen) blev kanongo men verkligen inte som svensk taco (även om taco egentligen är så osvenskt det kan bli). Nu sitter vi och lyssnar till regnet som slår mot rutorna, lyssnar på musik och har precis haft skypesamtal med både mamma, pappa och Max. Mina fina som jag saknar dom! Hoppas ni får en fin kväll, kramar.