Förlåt, förlåtförlåtförlåt. Just nu är bloggen utan liv. Jag har slutat andas och det är bloggen som drabbas. Bloggen och fotograferandet. Har så galet mycket just nu, skolan, volleybollen och allt annat som hör tonåren till. Snart är jag klar. Snart är allt det här över. Snart kommer jag kunna ägna mig åt det jag vill igen och bloggen kommer att sprudla av liv och fina bilder. Precis så som det en gång var. Precis så som jag önskar att det vore. Men tills dess får ni försöka nöja er med ett inlägg lite då och då. Det är allt jag hinner med i mitt hektiska liv. Tyvärr. Önskar det vore annorlunda. Förlåt. Ni är bäst. Puss! 

Det är en så galen känsla att tycka så mycket om någon att man nästan spricker. Man blir så otroligt glad när hans namn dyker upp på skärmen, och så otroligt besviken när det inte gör det. Ler så fånigt varje gång han skriver och är livrädd att aldrig få höra från honom igen så fort han inte skriver. Den pirrande känslan man får i magen när han får en att känna sig så himla speciell bara genom att skriva något gulligt. Bara genom att uttrycka en enda enstaka mening kan han alltså ta en till ett helt annat universum. Ett universum där ingenting annat existerar, där det bara är han, jag och våra ord. Att ens glädje kan bero så mycket på en annan person är enligt mig så sjukt konstig och så galet farligt. Men jag borde inte vara tillåten att känna såhär. Jag får inte och jag borde inte. För jag menar, visst kan man inte tycka så mycket om någon man aldrig träffat? Visst kan man inte det? Jag tror dock jag gör det och det får mig att inse att jag är ute på så djupt vatten där det värsta som kan hända är att jag sjunker.  

Vad har du gett dig in på Moa? Varför har du gjort som du precis gjort? Nu finns det ingen väg tillbaka. Nu är det allt eller inget som gäller och jag lovar att du kommer bli besviken. Precis lika besviken som alla andra gånger för varför skulle denna gången vara annorlunda? Du får helt enkelt skylla dig själv när det går käpprätt åt helvete för nu finns det ingen väg tillbaka. 

Idag är en sån dag då jag är allmänt tjurig, grinig och lättirriterad. Kan vara för att jag ligger hemma med 39 graders feber. Men jag tänkte i alla fall skriva ett litet inlägg där jag enligt de flesta kommer "klaga" men det skiter jag i. Sååå, here we go. (Även om jag skriver alla så menar jag givetvis inte att generalisera och dra alla över en kam, det blev bara väldigt mycket enklare att skriva) 

Jag tycker det är ganska sjukt att vissa människor är så himla ytliga. Det enda som florerar i huvudet på endel är pengar och vad andra tycker. Att folk också förväntar sig att alla ska ha märeskläder och massa med pengar är ganska sjukt enligt mig. Idag klassas det som normalt att man lägger tusentals kronor på kläder och onödiga prylar som folk köper bara för att de kan men som de egentligen inte alls har någon användning för och detta medans det år 2010 levde 242 000 barn i familjer vars inkomst var så låg att de inte hade råd med det nödvändigaste. Tvåhundrafyrtiotvåtusen barn. Det är alltså ungefär 13% av alla barn i Sverige. Ungefär ett barn på tio. Det är alltså statistiskt sett cirka 2 barn i en normalstor klass som inte har råd med kläder, fritidsaktiviteter och kanske inte ens mat. Barn som ofta diskrimineras för att föräldrarna inte har råd att ge dem saker de behöver. Föräldrar som vill, men inte kan. Någon av dessa 13% kan alltså vara någon i din närhet, någon du känner men som du kanske inte vet om har det sämre ställt. Barnfattigdom i Sverige handlar sällan om att barn går utan mat och bostad utan det handlar om att de inte har samma möjlighet som alla andra har. De har större risk för att bli mobbade och få sämre resultat i skolan men också mindre möjligheter att ha en aktiv fritid.
Alla tycker inte det är en så stor grej, bara det inte gäller än själv, men jag tycker att det är det. Jag vill att folk ska inse att alla kanske inte har råd med vissa saker som för andra är så självklart. Jag vill få folk att sluta ta för givet att alla har råd med allt för det är inte så. Jag vill att folk ska tänka till och inse att det faktiskt borde vara tvärt om. Bara för att jag vågar uttrycka mina åsikter och ta upp det här så betyder inte det att jag personligen har det dåligt ställt, inte för fem öre. Tvärt om, jag har det väldigt bra ställt. Jag skulle nästan vilja klassa mig själv som rik med tanke på att all den kärlek jag får från min underbara familj och mina fina vänner. Vad mer kan man begära?

Kopierade detta från en blogg (HÄR) och jag hade inte kunnat beskriva min situation bättre. 

''Lite då och då trillar det in kommentarer från personer som vill att jag ska berätta om varför jag är nykterist, och
eftersom er önskan är min lag kommer nu ett inlägg som förklarar precis detta:

Folk blir ofta förvånade när jag berättar att jag är nykterist. För precis som det finns förutfattade meningar om
kvinnor och män, svarta och muslimer, så finns det även stereotyper gällande nykterister. De är tråkiga och grå, 
tysta och utan vänner. Eller så är de militanta och häller ut folks öl på fester. Jag är ingen av dem. Jag är en 
socialt kompetent, glad och vettig person. Som skrattar högt och har många vänner. Jag kan gå på fester, till 
pubar och klubbar, dansa i flera timmar och ha precis lika roligt som alla andra. Utan att dricka en droppe 
alkohol. Jag går emot normen, och det förvirrar folk. 

 

Med häpnad så frågar de varför? Och jag har så många svar att jag alltid inte riktigt vet vad jag ska svara. Min 
kropp mår tusen gånger bättre av att inte dricka, den behöver inte slösa massor av energi på att bryta ner gifter 
och jag slipper huvudvärken dagen efter. Dessutom klarar jag mig väldigt bra utan, jag behöver inte förändra 
min verklighet med droger för att njuta av livet och för att ha roligt. Jag skrattar ju tills jag trillar ihop i en hög på 
marken ändå.

 

Men, du kan ju dricka ett glas? Det skadar väl inte? 

Och då kommer vi till den största anledningen till varför jag avstår. Den som upprör (ja, faktiskt) mest, den som 
jag sällan pratar om med folk på fester för att de genast hamnar i försvarsställning, och med arg röst känner att 
de måste berätta för mig att en visst kan dricka ett glas utan att vara alkoholist. Att det är deras val, att jag inte 
ska komma och berätta för dem vad de ska och inte ska göra (eh...?).

 

Men såhär ligger det till; jag dricker inte på grund av principskäl. Precis som att det finns väldigt många som 
är vegetarianer för att de tycker att köttätandet är oetiskt mot djuren och miljön, så är jag nykterist för att jag 
spyr på hela alhokolindustrin och normen som säger att vi måste förgifta vår kropp för att vara ”normala” och 
för att kunna skaffa vänner. Dessutom visar forskning med placebo och blindtester att våra förväntningar på 
alkoholen och dess effekt bidrar mer till berusningen än alkoholen i sig, och vad ska jag med alkohol till då?

 

I 8 av 10 misshandelsfall finns alkohol med i bilden, och cirka 13 000 bilresor med en rattfull förare görs varje 
dag. Vart femte barn mår dåligt för att deras föräldrar dricker, och varannan person känner någon som har 
problem med alkohol. Uppskattningsvis har en miljon människor i Sverige farligt högt alkoholintag, vilket blir en 
tiondel av vår befolkning. Och allt detta i ett land som jämfört med resten av världen har en väldigt restriktiv 
alkoholpolitik, och därför förhållandevis låg alkoholkonsumtion. Och nej, alla har inte problem med alkohol, 
majoriteten ”kan hantera det”. Men vad händer med de som inte kan det? Vad händer med personerna i deras 
närhet? Vårt samhälle idag fungerar som så att varje gång vi firar, när vi vill ”unna oss något extra”, så plockas 
alkoholen fram. Den är en symbol för framgång och socialt umgänge, och det oroar mig.

 

Det är ett fritt val. Vi är individer som ska få fatta beslut över vårt egna liv och vår egna kropp. Den rätten 
frånsäger jag ingen, aldrig. Men, handen på hjärtat, hur många femton-, sexton-, sjuttonåringar (eller t om 
vuxna) känner sig tvungna att dricka alkohol på fester för att passa in? Hur många känner sig utanför om de 
väljer att inte dricka? Hur många har inte fått höra ”men kom igeeen, klart att du ska ha ett glas!” om de avstår. 
Man måste vara jäkligt stark för att kunna stå emot något som är så hårt inrutat i samhället, ha skinn på näsan 
och tro på sig själv som individ. Så blir alkoholkonsumtionen verkligen ett medvetet val då? 

Det är därför jag är nykterist. Jag vill visa att man kan vara rolig, smart, kreativ och cool utan att röra en droppe 
alkohol. Precis som att jag vill gå emot kvinnoförtrycket genom att vara stark och framgångsrik trots att jag är 
kvinna, så känner jag mig också manad över att erbjuda ett alternativ till alkoholkulturen som kräver att vi 
dricker för att vara sociala personer. För att visa att det är inte alkoholen i sig som gör dig till en person som kan 
ha kul, utan situationen som skapas omkring den.'' - http://jenniferstroud.blogg.se/