Just i detta nu rinner tårarna ner för kinderna. Tårar av både glädje, sorg och framförallt tårar av beundran.

Vad jag tycker om dessa barn. Vad jag ser upp till dem. För trots alla motgångar, motgångar som du och jag aldrig kommer behöva uppleva eller ens förstå, är dessa barn de starkaste barn jag träffat. Ett liv som dessa barn har önskar jag inte ens min värsta fiende. Och jag önskar att det fanns någonting mer jag kunde göra för att ge dessa barn allt de vill ha.

Mår så dåligt och blir så fruktansvärt besviken på mig själv när jag tänker på hur jag reagerar i vissa situationer hemma. Att jag blir sur för att mamma glömt handla colan jag bad henne om, för att jag lackar när min bror pausar mitt spotify när jag lyssnar eller för att jag blir besviken när serien jag följer inte sänder sitt nya avsnitt förrän om över en månad. Dessa barn är de gladaste barnen, de är så glada utan cola, spotify och serier. De klarar sig på så lite och blir så glada för ingenting. Hemma om man blir ledsen, arg eller irriterad så kan man bara stänga in sig på sitt rum, sätta på håkan i lurarna och stänga ute allt annat. Det kan inte dessa barnen och det gör mig så fruktansvärt ont att tänka på hur de klarar av allt. För ibland är det knappt att jag klarar av alla mina känslor trots att jag har ett hem, en familj och en trygg plats att luta mig tillbaka mot. Det har inte dessa barn, endel har inga föräldrar och alla 23 barnen bor tillsammans i ett litetlitet hus. Detta är för mig oförståeligt. Hur klara dessa små kroppar av att bära så mycket?

Jag ser hur glad Josh är för sin möjlighet att få gå i skolan, jag ser hur glada Cameron och Camerodean blir för läxhjälpen de får, jag ser hur Ayanda tar hand om de mindre barnen när ingen annan är där och framförallt ser jag hur dessa barnen har bildat en familj, en familj med ett så speciellt band. 

Jag beundrar dessa barn, jag beundrar hur de trots både fysiska och psykiska upplevelser klarar av att fortsätta framåt, att de trots deras livssituation orkar ha drömmar. Jag kom ner hit i hopp om att kunna lära dessa barnen någonting, dela med mig av mina kunskaper jag har lärt mig hemma i Sverige. Men istället är det dessa barn som har lärt mig, de har lärt mig så jävla mycket att jag knappt kan förstå det själv. Kunskap jag aldrig annars hade kunnat förstå har nu blivit så skarp att det gör ont. Efter endast tre veckor här nere har dessa barn lärt mig saker jag kommer ha med mig för resten av mitt liv, och för det är jag så fruktansvärt tacksam. Jag har en kärlek till dessa barnen, en kärlek som inte går att beskriva.