I lördags kväll infann jag mig i Scandinavium i Göteborg för att se en av mina absolut största idoler framträda. Håkan Hellström! Kvällen var så magisk och just som jag inte trodde det kunde bli bättre klev Adam Lundgren in och körde en duett på "en midsommarnattsdröm" tillsammans med Håkan. Oj så fel jag hade! Kvällen var så bra som den kunde bli och ni som inte sett Håkan live, gör det! Ni lär inte ångra er. 

Det är en så galen känsla att tycka så mycket om någon att man nästan spricker. Man blir så otroligt glad när hans namn dyker upp på skärmen, och så otroligt besviken när det inte gör det. Ler så fånigt varje gång han skriver och är livrädd att aldrig få höra från honom igen så fort han inte skriver. Den pirrande känslan man får i magen när han får en att känna sig så himla speciell bara genom att skriva något gulligt. Bara genom att uttrycka en enda enstaka mening kan han alltså ta en till ett helt annat universum. Ett universum där ingenting annat existerar, där det bara är han, jag och våra ord. Att ens glädje kan bero så mycket på en annan person är enligt mig så sjukt konstig och så galet farligt. Men jag borde inte vara tillåten att känna såhär. Jag får inte och jag borde inte. För jag menar, visst kan man inte tycka så mycket om någon man aldrig träffat? Visst kan man inte det? Jag tror dock jag gör det och det får mig att inse att jag är ute på så djupt vatten där det värsta som kan hända är att jag sjunker.